Ni vet när ni hittar låtar som bara skriker  till er!? Ni kan inte sluta lyssna på dom och dom bara känns så du? Just nu är det me myself and I som jag har fastnat för. Lyssnar på den kanske 5 gånger om dagen? 

Kommer verkligen att tänka på min resa när jag hör den, vet att det börjar bli tjatigt med min "resa" och jaja vi fattar nu Felicia du har inte åkt bananskal, du har vart mobbad, all that shit is done. 

Men något jag tänker på när jag hör den låten är hur ensam jag har vart. Jag har alltid haft svårt att vara en "normal tonåring" eller ett normalt barn överhuvudtaget. Jag är inte den som smög ut för att vara med vänner, åkte till stan och va där till ett på natten, festa nätterna långa eller något sånt. Det har inte kommit förens nu att jag kan välja bort en hemmakväll för att dra med vännerna till en Uddetorpsfest. 

Jag är fortfarande mycket hemma själv. Lägger mig vid 10 på kvällen och jobbar så mycket jag kan. 

Så det har gjort att jag aldrig haft vänner på samma sätt som många andra. Jag har en vän jag verkligen känner att det klickar 100% med, that's it. 

Tänker varje gång jag åker hem att nu ska jag verkligen bara vara med vänner och leva life, som en normal tonåring. Men sen står jag ändå där ute i spöregnet och försöker få någon häst att gå bra. Går och lägger mig vid 9 och tänker jaja det är en dag imorgon också. Sen nästa dag samma visa. 

Ja i think you get it! 

Jag är en otroligt intensiv människa, vill att allt ska hända samtidigt och har alltid väldigt mycket att prata om, vilket folk lätt tröttnar på. 

Det är sällan folk tar mig seriöst. 

Jag är som den där boxningsbagen som alla kan sparka och slå lite på för jag visar ju ändå inga känslor. 

Så då har det blivit att jag stänger in mig själv för då är det ingen som kan göra det. Det är ingen som kan säga att men Felicia vad du är konstigt, men Gud vad ful du är, men shit kan du bli normal eller? 

För visst att man försöker skratta bort det men när man har hört det tillräckligt många gånger så börjar man tro på det. 

Just nu är jag inne i en period där jag känner mig ensammare än någonsin, har folk runt mig hela tiden. Men känner mig ändå så ensam. Har hemlängtan och tänker om jag åker hem kanske jag inte känner mig ensam men där känner jag mig ännu mer ensam..? 

Att klara denna resan själv har vart svårt. Att inte ha någon att skratta bort misstagen med. Eller glädjas åt framgångarna med. För såfort man tror man har hittat någon som klickar så försvinner dom direkt när det börjar gå bra. Såfort man sätter den där nollan och får den där blågula rosetten så är det som att bara stänga dörren. 

Då är man helt plötsligt inte värd deras tid. 

I'm out.