För ungefär en och en halv vecka sedan åkte jag till Lidköping. Där skulle jag hoppa en avd B för att känna på en nationell bana. Jag gick in med inställningen att nu jävlar ska jag få den där nollan. 

Glöm din dröm. 

Jag var riktigt besviken, höll ju på att ramla av när Sally drog iväg i en Bockserie. Jag ville helst avanmäla mig till söndagens tävling i Falköping och ta ut veterinären. Något var fel. 

Efter att allt hade lagt sig lite så åkte vi ändå till Falköping och hoppade 110 där, jag fick ett pet men jag var fortfarande inte nöjd. Liksom ja en lokal 110 ska jag vid det här laget kunna rida i sömnen. 

Sen i tisdags kände jag mest för att kasta in handduken, nej jag ger upp. Kunde inte rida igenom dressyrträningen ordentligt. Medans resten tränade utan stigbyglar och galopperade på fint så fick jag rida med stigbyglar och nästan släppa tyglarna helt. Såfort jag tog i tygeln flög huvudet upp. 

Sen på onsdagen ville hon inte hoppa studs utan att dra sig innåt mot mitten. 

På torsdagen och fredagen kunde jag inte rida eftersom jag mådde för dåligt. Jag hade inte heller någon motivation till att försöka rida ett tjurigt sto. 

På lördagen hoppade jag upp på det tjuriga stoet, som hade förvandlats till ja en helt okej häst. Fortfarande otroligt dampig med huvudet. Men det gick ändå att galoppera och rida ordentligt. 

På söndagen vaknade jag och kände mest att nej jag avanmäler mig. Det gick skit senast så varför skulle det gå bra nu. Men starten kosta endå kanske mycket och mamma var villig att åka enda till Lidköping för en start. 

Jag gick in med tankarna att nej jag ska komma runt, hålla mig kvar och försöka undvika stopp.

Då hände något jag verkligen inte trodde skulle hända. När jag styr mot sista i grunden börjar jag planera hur jag ska få stopp på henne och sen gå ut. När jag sen efter hindret inser att vi gick nolla så svängde jag runt så fort det gick till första i omhoppningen. Oftast i omhoppningar kan jag inte riktigt hålla mig till planen. Tar längre vägar än tänk men just den dagen lyckades jag nästan ta alla vägar precis som jag hade tänkt. När jag kommer mot sista tänker jag nu gasar jag. Men hinner snabbt ångra mig. Den bommen får inte falla. Så jag tar det lugnt och den var kvar! 

Chocken.

Ingen placering men en dubbelnolla.

Jag har gått runt så många gånger och bara känt att åååh när kommer den!! 

Äntligen var den här.

Idag när jag red henne så var hon riktigt på tårna så jag tog ett fast tag om martingalen och tänkte att nu jävlar blir det rodeo. Hon har aldrig gått så bra som hon gjorde idag. 

Chocken. 

Imorgon åker vi till änglahoppet, jag förväntar mig inget utan tar det som träning. För det är nu jag försöker lära mig, ju mer 120 rundor jag rider desto lättare kommer det bli. Så det är nu alla felen kommer men sen om ett tag kanske jag kan förvänta mig min andra nolla. Vem vet.