Jag älskar verkligen den här hästen.
Jag älskar henne så mycket att det gör ont i mig, skulle lätt kunna sätta mig ner och bara börja gråta glädjetårar över att ha henne i mitt stall, över att jag får rida henne när jag vill, vilken dag jag vill. Jag kan åka och tävla på henne, få visa upp OSS. 

Den ena dagen är verkligen inte den andra lik. En dag kan hon vara som en studsboll och som att hon aldrig har sett hinder men sen dagen efter kan man slita med att få henne framför skänkeln. Men det är som Lisen sa i ryttareliten. det är mycket blod i dom. 
Jag har trots allt en cardento avkomma. Dom hoppar allt man styr dom på, men vissa dagar är det ett helvete mellan hindrena. Dom är så otroligt vassa. Sen på detta fullblod i henne. 
Men jag har klickat så sjukt med henne, vi kompleterar varandra bra, hon är modig och framåt, medans jag är ganska tillbaka och så. 

 

Det är dom där hästarna med det där lilla extra, den där farten, styrkan, som alltid faller mig i smaken.
Sprund, Sockan, Saga och Sally. Sen ska vi inte prata om flera andra ponnier och hästar jag har provat som jag har velat stoppa i baksätet, alla har samma sak: fart. 
När jag rider Jupiter som har egentligen en perfekt galopp, inte för fort, inte för långsamt så känner jag bara att det liksom fattas något, min ridning blir kaos och jag bara stressar upp både mig och honom! 

Jag kan inte säga att jag köpte henne heeelt själv med miiina pengar. Men so what? Kalla mig bortskämd då, men mamma och pappa vet mycket väl att jag har mål och drömmar som kommer göra att dom kommer helt klart få tillbaka det sen. För att komma ett steg längre så måste man vara beredd på att satsa. Kosta vad det kosta vill.