Tack 2015 för att du har gjort mig till en bättre person, inte bara inom ridningen utan rent allmänt.

Tack 2015 för att du har lärt mig så mycket. 

 

 

Jag ska vara ärlig med att det har vart det jobbigaste året någonsin för mig, hästar har sålts, inte mycket tävlande, hästar har tyvärr fått vandra vidare till dom evigt gröna ängarna, människor har försvunnit alldelles för tidigt från vår jord. Många gånger man har tänkt, varför kunde det inte vart jag istället? 

Jag menar, jag är endå en av medelmåttorna, jag är mellanmjölken alla snackar om, ingen lägger direkt märke till mig. Det är för att jag har levt i min egna lilla värld, slitit arslet av mig för att bli lite lite bättre. Höja lägstanivån ytterligare några snäpp. Mitt fokus har legat på hästarna. 

Det var inte förens när jag stod där utan en enda tävling som jag insåg hur ensam jag är. Vad har jag gjort med mitt liv? 

 

Här står jag 17 år och har knappt några vänner för att 90% av mitt liv har gått ut på att vara i stallet, oftast helt själv. Det gjorde ju knappast saken bättre liksom. Mitt liv har alltid gått i 100 knyck, nu helt plötsligt stod det helt stilla och det var flera "slappdagar", visst även jag behöver någon dag emellanåt där jag bara får andas lite sen back in the game. Men nu var det veckor av sånt. Det är då jag insåg varför jag hetsar med allt, varför jag vill hålla 100 bollar i luften samtidigt. För helt plötsligt började tankar äta upp mig inifrån, tankar som jag hade lagt åt sidan. Det kom upp på ytan igen. Jag som har haft problem med mina små panikattacker på nätterna blev 100 gånger värre och jag var riktigt riktigt deprimerad. Var någon millimeter från att ge upp med hästarna, den tanken har jag aldrig aldrig aldrig haft innan. Inte ens dom dagarna när det har gått riktigt riktigt kasst så har jag funderat på det. Men nu var det så nära som man bara kan vara. 

 

Försökte rädda upp med att åka med min älskade bror på tävlingar, umgås med riktigt bilfolk. Trots att jag inte är den bästa på allt det där så trivs jag verkligen i det umgänget. Dom tar alltid hand om varandra på ett sätt som jag önskar folk i ridsporten hade gjort. I ridsporten ska det kollas snett på motståndaren och man ska för guds skull inte låna ut något om någons saker går sönder eller glöms bort. I bilsporten är det en självklarhet.

Nej men låna min!! 

Krocka du ute på banan? 

Vi kirrar detta!! 

 

Sen kryddade jag det med att få följa med bästa Helena ut på tävlingar, att hjälpa henne var verkligen så otroligt roligt och lärorikt. Skyrup var lite bättre än grevlunda. Under grevlunda var jag ett vandrande vrak och helt ärligt mådde jag verkligen piss. Kanske ändå tur att jag var med Helena för då var man lite tvungen att fokusera och bara göra det man ska. 

 

Sen får vi inte glömma det viktigtaste detta året. Min APL i februari. På bästa Måsel AB, trots att det var ett riktigt gäng kaotiska människor så har jag aldrig kännt mig mer hemma någonstans. Grät nästan hela vägen hem, ni som känner mig vet att jag gråter inte, i don't do that shit. Men då, då grät jag en flod. Ville bara tillbaka, det första jag fråga i skolan var om man fick åka tillbaka till samma ställe nästa APL. Sen att jag hann byta skola innan den APL perioden plus att jag hann flytta in just på Måsel AB, det är en annan historia. 
Men guys, asså det är nog det bästa som någonsin har hänt mig. 

Utan dom personerna på gården vet jag inte hur jag hade orkat med, allt har blivit så mycket enklare, tiden går så snabbt. Både ledsen och glad för det, ledsen för vill verkligen inte att tiden med dom ska ta slut, men samtidigt hallååå studenten?? 

 

Så somsagt bytte jag skola, jag tog tag i livet, började jobba, sålde den vita hästen och köpte en ny.

Tack Helena för att du övertalade min mamma till att åka och kolla på denna hästen. 

Trots att han är något äldre än vad jag hade tänkt och något dyrare. Så är det värt varende liten krona. Jag hade kunnat betala det 10 gånger om om det var så. För denna hästen är verkligen en ängel. Skulle det hända honom något skulle jag gråta blod. Jag skulle helt vilja linda in honom i bubbelplast och silvertejp. 

Det var när Gurkan kom hela livet vände. 

Jag flyttade till kungsbacka och träffade världens goaste människor. 

Haft en tävlingssässong utöver det vanliga.

Hur kan man vara deprimerad då?? 

 

Annars har jag kryddat året med det vanliga tonårslivet, första året någonsin jag verkligen har kännt att shit jag är fan tonåring, shit jag är snart 18, shit?? 

Iår har jag verkligen låtit mig själv ta tid för att vara den tonåringen jag faktiskt är, hänga på stan med vännerna och kanske ta en stallfri dag någongång. Även om det tar emot ibland så är det sånt jag måste få krydda med. 

Har behållt kontakten med Uddetorp och det är jag glad över för även dom personerna där är helt otroliga, jag älskar dom verkligen, skulle kunna börja gråta för hur mycket jag älskar dom. 

 

Detta året har jag lärt mig att tycka om mig själv på ett helt nytt plan, stod här om dagen och tänkte när jag sminkade mig att fan girl du ser kanske inte helt illa ut ändå? Blev chockad över att jag ens tänkte så och har vart i chock sen dess. 
Mitt självförtoende har skjutit i höjden, nu vet jag att jag kan. Jag är inte kass. Även jag kan få stå i rampljuset om så i 5 min, det gör inget, men jag vill inte vara mellanmjölken. Jag vill verkligen inte det. 

 

okey hur sammanfattar vi allt då? 

Praktik som senare ledde till jobb på bästabästa Måsel AB

Praktik på underbara Magic Park Stables, även dom där är helt otroliga

Lärt känna så mycket nytt folk, både i ridningen och driftingen. 

Äntligen har jag fått stå som vinnare, äntligen är det jag som fick smaka på hur det är. 

Gurkan, alltså finns inte ord för min glädje över att ha han i stallet. 

Att få gå in och hoppa en nationell 120 som vi dessutom nolla och kom tvåa i, det lever jag länge på. 

Alla helt sjukt amazing fester, för ja jag går på fester, lev med det. 

Bästa Jupiter gav mig ett perfekt avslut med han, först grät jag när han kom tillbaka, men sen visa han mig hur fel jag kan ha, han var otrolig!!

Drift SM i Sundsvall var sjukt roligt enligt mig, vet inte om alla andra håller med mig, men jag hade så sjukt roligt.

Elmia, alltså glömde nästan av det men när jag och sandra gick där, helt plötsligt försvann min blyghet för nya människor haha ;) 

 

 

 

 

Nu ska vi kicka igång 2016, det kommer att bli lite bättre, det är jag 100 på. 

Planerat in så många tävlingar redan. Baltic, Falsterbo m.m bring it on!