Men den fina tunna linjen...
Mellan våran värld och din
Skär igenom varje ljud
Genom varje utsträckt tanke
Varje ansats att förstå
Skär igenom varje ljud
Genom varje utsträckt tanke
Varje ansats att förstå
Tänkt på hur isolerade vi hästmänniskor är.
Att vi så ofta väljer stallet före att vara sociala med folk. Att folk har så svårt att förstå hur vi väljer att stå och mocka skit istället för att hänga med på den där coola bilträffen som alla ska på! Att folk har så svårt att förstå att vi inte bara kan ringa chefen och säga att nej jag kommer inte idag för jag har lite ont i halsen. Man får stå ute i stallet oavsett hur sjuk du är.
Har du en bruten arm? Ja men använd andra armen.
Har du brutit en tå? Ja men synd för dig.
Har du 40 graders feber? Jaha vem bryr sig.
Att få en "normal" människa att förstå varför vi väljer detta och hur jobbigt det är, är som att försöka lära en elefant att prata.
För ja det är jobbigt. Man sliter arslet av sig. Många är på gränsen att gå in i väggen. Det finns inget som heter OB och man får ta vad man får i lön. Man får leva med att man inte bor något lyx, det finns dom som bor i sadelkammaren. Jag är glad att jag slipper det än så länge ;) man får också leva med att ett kärleksliv kan du fetglömma. Man har inte tid och oftast får man leva med distansförhållande, vem pallar det?
Jag tycker ändå lyckats få ihop livet. Två hästar, skola och jobb. Det är som Tetris. Man får bara trycka in allt där det får plats och hoppas att det går ihop sig. Det sociala livet görs i sängen, soffan eller bilen där man snabbt kollar lite på insta, snap and so on. Försöker svara på något mejl som har trillat in och kollar igenom hästnet. För det är där man hänger som hästmänniska. Antingen letar man billiga saker eller så är man på jakt efter nästa stjärna.
Jag tycker jag har lyckats.
Ibland väller känslorna upp, en sak händer, någon går bort, ja ni fattar. Man vill bara lägga sig ner och gråta. Men då ställer man sig upp och fortsätter. Tårarna kommer på natten. Sen är det upp igen och kötta.
Men även om livet suger och man jobbar ihjäl sig så bara älskar jag det. Varje gång jag jobbar blir jag påmind om varför jag gör detta. För mig finns det inget annat. Även om det inte är jätteroligt att mocka eller sånt så älskar jag det. Jag kan nog inte beskriva hur mycket jag älskar det.
Försök jämföra med hur du känner för din katt, eller din flickvän/pojkvän. Så känner jag för detta livet. Om jag ska dö någonstans så är det i stallet. Då dör jag lycklig.
